Hur allt började!
Jag har precis fått reda på att jag lider av misofoni, vilket innebär att jag irriterar mig på olika ljud som för en annan människa kan verka som normala ljud. I ett annat inlägg berättar jag mer om misofoni och vad det innebär. Det jag vet är att mitt liv inte varit enkelt, jag genomlider ständigt olika ljud som påfrestar min vardag som gör att jag många gånger undrar om det är ett värdigt liv, måste man leva såhär, varför jag? Vad jag förstått är att misofoni kommer följa med mig resten av livet - vilket tog knäcken på mig att inse, jag kunde inte förstå men det träffade så rätt. Nu vet jag också att jag kan lära mig att hantera ett liv med misofoni, det blir lättare. Inte med åren men med mer kunskap om "sjukdomen".
Det var 15 år sedan allt började. Året var 2003.
Jag minns att det var sommar, jag skulle tillsammans med min lillasyster ta bussen till jokkmokk för att hälsa på farmor, farfar men också vår storebror som redan befann sig där. Det kan nog vara första gången vi skulle resa en längre sträcka själv, därför minns jag också hur nervösa vi var inför resan - men på ett bra sätt förstås. Vi hade ju varandra och visste att farfar skulle plocka upp oss på busstasionen. Jag var 10år och min syster 8år, där satt vi längst fram i bussen på varsitt säte samtidigt som vi mumsade på smörgåsar och drack festis. Restiden till jokkmokk med buss är ca 2 timmar och som vi hade längtat efter att få vara framme, vilket vi helt plötsligt var. Ni vet den där känslan när man ska åka någonstans och så känns det som att tiden står still, men helt plötsligt händer något och man är framme. Blir lika förundrad varje gång. På busstationen väntade farfar och sedan körde vi raka vägen till Purkijaur där dem hade stuga, som idag är i min pappas och fasters ägor.
Det var först några dagar senare som helvetet brakade loss. Vi hade under några dagar sovit i stugan, Erika bredvid farmor i våningssängen, jag högst upp, Alle på en madrass och farfar i bäddsoffan. Det var sååå ljuvligt att sova i en stuga, ute på "landet". Dagen innan vi skulle åka hem kom min faster dit med sin familj. Det betydde att vi inte rymdes allihopa i stugan, så farfar löste boendesituationen genom att bädda i husvagnen och blå-bussen. I blå-bussen skulle farmor sova och där rymdes en av oss, med farfar i husvagnen rymdes två. Det var ett enkelt val eftersom mitt liv fortfarande var normalt, jag var en glad, sprallig och obrydd 10 åring. Det blev kväll, i husvagnen skulle jag och Alle sova tillsammans med farfar Farfar låg på en sida och jag på den andra, Alexander sov alldeles vid dörren till husvagnen. Vi somnar allihopa strax efter att vi sagt "godnatt". Men inte långt därefter vaknar jag... jag brukar aldrig vakna. Där ligger han, finaste farfar (vila i frid) och snarkar som en ångvält, en traktor, en gräsklippare och jag har aldrig hört någon snarka så högt. Det är ett ljud som borrar sig djupt in i min själ.
Jag försöker somna om men allt jag hör är hans snarkande. Det går bara inte att somna. Jag känner den där klumpen i bröstet som jag idag fortfarande får när jag hör ljud. Klockan var 3 på natten, vart skulle jag ta vägen. Jag kunde inte somna, jag kunde inte gå in i stugan eller blå-bussen och väcka farmor. Jag började gråta hysteriskt. Vad hände med min kropp, vad hände med mig. Jag minns att jag ringer mamma eller pappa och gråter, säger att jag inte kan sova för att farfar snarkar. Dem förstår inte mig. Jag får höra att jag måste gå och lägga mig för det är mitt i natten. Jag börjar gråta ännu mer, för jag kan inte, jag har ju försökt sova. Det gör för ont i min kropp, i mina öron, i mitt bröst, i mitt hjärta. Jag går sönder inombords. Jag kunde inte ta vägen någonstans där ute i Purkijaur mitt i natten, så jag gick gråtandes och la mig i husvagnen igen. Farfar snarkade fortfarande medan jag tvingade mig att ligga där. Gå sönder ännu mer och lyssna på ett ljud som gjorde att mitt bröst ville explodera av smärta.
Det blev morgon och jag hade inte sovit en blund, jag var helt slut och utmattad efter natten. Jag var inte heller samma glada 10åring som gick och la sig. Jag var förändrad och det var då helvetet började. Dag blev natt och det kändes som att någon hade tryckt på en knapp. Jag drabbades av misofoni..