Gråter du så gråter jag..
Jag är bra på att känna alla möjliga sorters känslor, till råga på att jag haft misofoni nästan hela mitt liv lider jag också av katastroftankar. Jag är ofta orolig att något ska hända någon som jag håller kär, bara tanken gör mig svimfärdig och ledsen. Gråter gör jag ofta i min ensamhet, då jag inte vill att andra ser mina tårar som trillar nerför kinderna. Det känns tabu. Jag vet inte ens hur jag hade velat att någon skulle reagera om jag var ledsen, jag tänker.. vill jag att någon frågar mig varför? Nej. Vill jag att någon byter samtalsämne? Nej. Vill jag ha en blick som säger jag förstår? Ja. Vill jag kanske ha en kram, en axel att luta mig mot, att släppa ut allt som känns sorgligt? Ja.
Det är svårt att veta exakt, jag är ingen människa som kramas naturligt. Jag är mer en sån som visar med blicken att jag känner.. och det är det som är min svaghet. Jag känner lite för mycket, känner alla människors känslor, sorg, uppgivenhet, ångest, oro. Vilket ibland bara blir för mycket. När jag försöker tänka på alla andra först istället för på mig och mitt eget mående. Jag märker hur jag ofta vill vara andra till lags, kan jag säga det här utan att den personen tar illa upp, kan jag skriva såhär, hur mycket kan jag prata om mitt eget liv utan att jag verkar för egoistisk, frågar jag tillräckligt mycket, visar jag intresse för det någon annan berättar, är jag en bra lyssnare, sa jag något som kunde misstolkas?
Det är så mycket jag går runt och känner dåligt samvete för och så vill jag inte ha det längre, jag vill kunna fokusera på mig själv utan att känna mig som en hemsk människa.
Jag. Vill. Gråta. För. Att. Det. Känns. Skönt. Efteråt.