Hur överlever man ens?
Ibland ser jag tillbaka på det liv som varit, mycket har jag förträngt och mycket kommer jag aldrig glömma. Men jag kan inte låta bli att tänka på vilken stark människa jag varit trots alla motgångar jag mött. Det fanns någon gång när jag inte orkade längre, jag ville inte mer.. jag var 12-13 år och var less på att leva ett liv där kvällarna slutade i tårar och sömnen var helt obefintlig. Jag minns att jag under någon av alla mina gråtattacker önskade att jag inte levde, ja att jag lika gärna kunde dö. För i mina ögon skulle allt bli lättare och lidandet skulle ta slut. Men detta är många år sedan och jag lever än idag, jag har på något märkligt och underbart sätt klarat mig igenom misofoni på egen hand - vilket jag är enormt tacksam för idag. Jag ville inte att mitt liv skulle ta slut, jag såg bara ingen annan utväg att hantera allt som misofonin tillförde livet. Allt kom så plötsligt och min kropp bara exploderade. Det fanns också stunder när jag önskade att jag vore döv, för att slippa höra allt ljud runt omkring. Vilket bara låter så galet när jag tänker på det, tänk att aldrig mer kunna höra något, jag fattar bara inte hur jag flera gånger velat välja bort ett liv där man kan lyssna till vinden som susar, fåglar som kvittrar, musiken på en högljudd konsert. Det är helt ofattbart när jag väl tänker efter.
Jag vill varken dö eller bli döv idag och jag är 26 år gammal. Jag vill leva ett normalt liv, vilket jag vet aldrig kommer hända eftersom jag inte är onormal, jag är bara unik, en av få utvalda. Mitt liv är speciellt, ett liv tillsammans med mig är något utöver det vanliga. Jag kan aldrig hålla tyst och jag kommer alltid att klaga på ljuden, titta snett och själv låta utan att jag tänker på det. Idag har jag slutat - eller tränat på att inte irritera mig på mina egna ljud. Kan ni tänka er att inte kunna lyssna till er egen andning, ert sätt att prata eller låta på något annat sätt? Så hade jag när det var som värst, när jag inte orkade mer och trots min unga ålder fanns det något som orkade ändå. Det går att leva ett liv med misofoni, även om det många gånger varit mer smärtsamt än om jag skulle fått leva ett liv utan. Men jag är så extremt glad att jag orkade, att jag inte längre stör mig på mina "egna" ljud.
Så till er, som står ut med mig varje dag. Ni är hjältar. TACK, för att ni finns <3
by c.s