Till mamma och pappa
Kära mamma och pappa, ni är mina superhjältar och förebilder. Det är inte erat fel att jag blev som jag blev, det är inte heller mitt fel och ja.. bara Gud vet varför jag fick misofoni eller hur? Jag är ledsen för många saker, dels för att jag många gånger har varit en börda, en utmaning och en svår nöt att knäcka. Ni måste ha blivit frustrerad på mig, efter den där semestern till purkijaur för 16 år sedan, ni vet när jag inte längre var samma person som ni hämtade hem. När jag bara grät mig till sömns varje kväll och jag räknade timmarna jag hade kvar att sova. Minns att ni alltid sa åt mig att gå och sova, men det är inte erat fel att ni inte visste.. att jag hade misofoni. Eller när jag inte längre kunde dela rum med Erika och det gick så långt att jag höll för näsan på henne när hon sov. Jag förstår varför ni blev så arga, mitt beteende var oacceptabelt. Men det var inte heller mitt fel, jag kunde bara inte stå ut med ljudet från min syster som andades, det gick faktiskt så långt att jag inte kunde lyssna till min egen andning.
Det handlar inte om att ni varit dåliga, för ni har alltid alltid gjort erat bästa som föräldrar och det är jag tacksam över. Jag bara önskar att det fanns mer kunskap om misofoni när jag var liten, när det bröt ut och försakade hela min uppväxt. Jag önskar också att vi var en familj som kunde prata mer, att våga nå ut till varandra och veta hur man ska sätta ord på sina känslor. Med misofoni följer också skammen över att berätta och över att tänka tillbaka på allt som varit, allt jag har ställt till med. Jag minns alla semestrar vi fick ställa in och att vi inte kunde åka överallt som vi brukade. Det slutade med att jag grät, lyssnade på min cd-spelare och sov i bilen. Förlåt, jag önskar att vi fått ha fina minnen från campingsemestrar - men dessa kantades av gråt och ångest för min del och tillsist slutade vi åka iväg som familj. Därför har jag eller jag menar min misofoni orsakat för mycket sorg och frustration som jag önskar gick att ta tillbaka. Det jag vet idag hade jag velat veta för 16 år sedan och det jag vill att ni ska veta är att ni alltid kommer vara mina föräldrar som jag värdesätter högt här i livet. Jag vill att ni ska veta att jag aldrig är arg på er - det är på ljuden som jag hör och min ångest som hela tiden kommer spöka men som jag vill lära mig att hantera.
Tillsammans är vi starkare!