fortsättning år 2020
Jag och mannen i mitt liv har faktiskt KÖPT HUS, vi har investerat i vårt drömhus med en alldeles underbar utsikt. Får nypa mig i armen varje morgon när man vaknar och blickar ut över bergen. Det betyder också att vi har lämnat lägenhetslivet bakom oss för gott, och jag är bara så jäkla lycklig när jag tänker på det. Aldrig mer grannar som lever om, aldrig mer vakna nätter för att någon spelar hög musik, aldrig mer tårar och ångest för att inte veta när eller om det kommer låta illa (för mina öron). Önskar dock att jag kunde säga ALDRIG MER ÖRONPROPPAR - men vet inte vad som är fel, jag kan inte sova utan. Jag somnar aldrig och får inte heller chansen att somna djupt utan. Har försökt många gånger, tro mig. Nästan alltid slutar det med att jag sover någon annanstans än i min säng eller så åker hörlurarna på. Så vill jag inte ha det och kan inte ha det i 60 år till av mitt liv. Jag vill somna så fort jag lägger huvudet på kudden oavsett vem som ligger därintill, min syster, en kompis eller min Johan.
Det har gått så långt att jag i några månaders tid lider av hemska eksem i mina hörselgångar. Eller egentligen är det nog värre än så, jag har sår i öronen - sårskorpor och ibland rinner det var som luktar förjävligt. Vad mina öron behöver är ett liv utan öronproppar. För att det ska ske behöver jag en hjärna som kan gå ner lite i varv, slappna av och kunna stänga ute ljud. Det hade underlättat något om det fanns en av/på-knapp att använda sig av. Jag är däremot inte helt utan hopp eftersom jag en gång, för flera år sen lyckades sluta med öronproppar som blivit något av ett beroende. Ni som exempel använder nässpray vet paniken om ni åker iväg, låt säga för att övernatta någonstans och nässprayet är borta..... HUUUUUUUR ska man kunna somna med en täpp näsa. Samma känsla har jag om mina öronproppar.
Jag har också blivit moster till en liten pojke, han är helt underbar. Finaste som finns. Jag är bara ständigt rädd att jag inte ska älska honom fullt ut, att jag inte kan pga min ångest som uppstår inför alla ljud jag hör. Vilket inkluderar hans knorrande, snarkande, gnäggande. Jag vill inte ogilla ljuden, jag gör allt för att hålla tillbaka allt jag skulle kunna tänkas att känna. Vill inte, får inte. Jag önskar att det inte vore så, att kärleken till honom övervann mitt hat över alla ljuden. Tyvärr. Jag försöker, med gråten i halsen intala mig om att det är annorlunda med ens eget barn, att jag skulle känna något annat. En annan kärlek som gör att känslan och obehaget över alla ljud förminskas och kanske försvinner. Hoppet är det sista som överger människan.. snälla låt det vara så.
by c.s