UPDATE - över livet år 2020
Det var längesen, bloggen och allt annat har legat på is ett tag. Hur mår jag nu egentligen? Det är inte ofta jag funderar över det, jag får frågan ibland och svarar något i stil med "det är bra" och kontrar tillbaka med "hur är det med dig" för att inte hamna under strålkastarljuset allt för länge. I normala sammanhang känns allt bra, det är skönt att kunna svara "jag mår bra" - däremot känns det lite av en lögn eftersom jag inte alls känner att det är bra hela tiden. Jag känner helt enkelt inte efter på djupet, och så har det varit ända sen psykologen jag träffade gick i pension och aldrig ersattes - såna förmåner har man av att bo i en liten by på 9000 invånare. Inga tillgängliga psykologer och vill man träffa någon så ligger det mycket arbete bakom..; telefonsamtal, bokningar och för att inte tala om pendling till en helt annan kommun. Då känns det lättare att stänga in sina tankar igen, långt bort där ingen kommer åt dem.. inte ens jag själv. Även om jag, genom att blicka tillbaka på hur mitt liv sett ut - hur hemskt jag mådde ett tag, känner att jag är en helt annan person idag. Varje dag måste jag påminna mig om hur långt jag kommit, en krokig väg.. som förmodligen aldrig har något slut - så är tyvärr livet med misofoni. Det suger, när jag känner mig helt oduglig, värdelös, onormal försöker jag tänka på just det.. onormal eller är jag egentligen unik. Vem är som jag? Ingen i hela världen. Kanske finns det andra som upplever det jag gjort och fortfarande gör än idag, 27 år och still going.
Att inte vara den som mår bra och lida av psykisk ohälsa har gett mig ett fint perspektiv på livet - där jag lärt mig att inte döma andra människor. Jag har lärt mig att ett leende inte alltid betyder att människor är lyckliga, att insidan kan gömma något annat. Alla människor har fullt upp med sin egna kamp oavsett hur stor eller liten den är och jag fortsätter kämpa med mitt mående varje dag. Alla dagar är inte bra... men jag visar det gärna inte för någon. Kanske jag fortfarande känner lite skuld över alla i min närhet som får dras med mig och mitt humör som ständigt svänger. Och jag kan heller inte släppa tanken över vem jag varit utan min misofoni och mina psykiska problem.
by c.s