Kommer aldrig storken?
Svaret på den frågan har jag tyvärr inte, önskar att jag kunnat säga JA. Att hela mitt hjärta och min kropp ville att storken skulle komma med ett litet liv till mig, som jag skulle få älska gränslöst utan min misofoni. Det som är livets gåva för många, men inte för mig. Inte än, inte någonsin? Det känns orättvist att jag kanske aldrig kommer få känna den enorma längtan efter barn, som jag vet att många i min närhet får känna på. Det är långt ifrån självklart för människor däribland jag, som lider av misofoni (motvilja mot alla sorters ljud) att känna en sån enkel känsla som längtan efter barn. Den är allt annat än enkel för mig och för alla andra där ute som har misofoni. Vill du veta varför?
Jag kan nämligen inte BARA känna längtan efter ett litet liv, till hälften mig och till hälften min sambo. Hur jag kommer bli någons viktigaste person i livet, en förebild. Men trots alla fantastiska bilder jag får upp i mitt huvud, kan jag inte skaka bort tankarna som får hela min kropp att tveka på om barn är något jag någonsin kan skaffa. Det gör mig så ledsen, att jag pågrund av min sjukdom- ja jag kallar det sjukdom för detta är något jag inte valt, något som påverkar hela mitt liv och även min sambos. Barn låter, barn snorar, barn gråter, barn skriker, barn snarkar, barn hostar. Tanken på det får mig att rysa och då undrar man hur kan en med misofoni välja ett yrke som förskollärare. Det har jag också funderat många gånger, men det är inte barnen jag stör mig mest på- det är alla vuxna som tuggar tuggummi, smaskar när dem äter, hostar lungorna ur sig, näsdropp från en kylig promenad till jobbet och mycket mer.
Och när det blivit för mycket med alla vuxna men även barn på jobbet som låter, som gör att hela jag nästan exploderar, då får jag komma hem och landa i någon sorts tysthet när vi nu bor i hus istället för lägenhet. Det är nog den bästa känslan. Men med ett barn i livet, då blir det aldrig tyst längre- jag försöker tänka, reflektera och känna om det är något jag klarar av. Tyvärr har jag inga svar, så till alla som undrar hur vi inte kan ha barn än efter snart 12 år tillsammans är bara att hela min kropp tvekar för vad som komma skall. Det är inte lika enkelt för mig som för andra och det är nog också det som gör mest ont.