När ska ni skaffa någon liten?
En fråga jag kan få rätt ofta faktiskt och den ställs ofta i välmening att man undrar eller bara vill försöka lära känna mig som person. Vem är Carro och vad vill hon med livet, typ. För mig är det här ingen jobbig fråga att svara på för jag berättar aldrig sanningen för människor. Jag svarar något i stil med att jag och min sambo inte har bråttom, att vi lever vårt liv och att barn eller inte barn följer med på vår resa tillsammans. Det är ganska mycket osanning i det, kanske inte det med att inte ha bråttom. Men jag hade kunnat svara något i stil med, "jag har misofoni och vet inte om barn någonsin kommer vara en del av vårt liv". Än en gång inser jag hur svårt det är för mig att vara öppen, att öppet prata om min sjukdom. Bloggen hjälper mig såklart en bit på vägen, men när nästan ingen vet vad som skrivs här blir det som att jag lever ett dubbelliv.
Jag tänker ofta på hur människor skulle reagera om dem läste allt jag skrivit under alla dessa år då jag varit aktiv på bloggen, att läsa allt i efterhand. Blir det explosioner av känslor, visste andra redan, gråt, uppgivenhet, blir jag bemött annorlunda? Jag är ofta en glad och sprallig människa, det andra ser av mig. Den nedstämda sidan av mig visar jag sällan öppet, men den finns också. Säger jag något annat så kanske jag är en gnutta oärlig i stunden, men det kan finnas en tanke bakom. Fortsätt fråga mig tills du får svar, att ställa dem rätta frågorna till vuxna är inte alltid enkelt och vi nöjer oss ofta med ett enda svar "det är bra" - medan man i förskolans värld ställer följdfrågor till barnen "jaha, vad är det som känns så bra?" Den frågan kan ge oss en massa fler svar som annars inte kommit fram till ytan om vi inte ställde dem. Först när vi MED ALL SÄKERHET VET, då kan vi också finnas där som stöd!