2020 glömmer vi aldrig
Året 2019 var ett år som inte uppskattades nog mycket, vi visste inte där och då vad mycket vi skulle komma att sakna, längta efter och drömma om. Bara en middag med vännerna, en festkväll eller en kväll på dansgolvet tillsammans med flera hundra andra människor. Det känns så långt borta, det är bara minnen som lever kvar från en tid som var innan covid-19. Vad denna pandemi drar med sig och framförallt lämnar kvar är inte bara död och långtidssjuka, den lämnar ärr kvar.. människor som lider av psykisk ohälsa, känner sig ensamma kan känna sig ännu mer ensamma i denna tid som råder. Det pratas ofta om unga som blivit deprimerade som inte varit det innan och dem som redan varit deprimerade innan pandemin bröt ut, till er.. jag är en av dem. Till oss vill jag bara säga att vi måste hålla ut. Vi måste hålla humöret uppe även om det ibland är svårt. Vi måste se ljuset i den mörka tunneln. Försöka visualisera vad som väntar oss. Jag längtar så efter att få umgås med mina vänner, fortsätta leva livet, skapa oförglömliga minnen och resa till olika ställen i världen. Trots att pandemin för mig, eller för er andra som lider av misofoni, en neurologisk störning, så kan det också vara skönt att inte längre behöva tacka nej till olika sammanhang. Det är väldigt skönt att landa i soffan efter en dag med intensiva intryck, ljud och andra påfrestningar som ett jobb på förskolan medför. Jag älskar mitt jobb och känner mig mer än nöjd över vilken riktning mitt liv tog - jag kan till och med komma på mig själv genom att längta efter en ny dag på jobbet (då vet man.. att det är rätt!!). Men pandemin syns även på jobbet, där varje dag är påfrestande, personal är sjuka, mesta tiden går ut på att rodda ihop verksamheten. Det är stressigt. Jag är rädd.. rädd att jag ska glömma bort hur jag stänger av, glömma av att andas, glömma bort allt jag lärt mig om mig själv och min "sjukdom" mitt i all stress. Jag märker att jag börjar störa mig på småsaker som låter i huset, som jag inte "hört" på snart 1 år. Det känns läskigt, men jag är inte mer än människa. Du är inte heller mer än människa som läser detta, tillsammans kanske är bäst. Kan vi vara starka tillsammans?
.. cs