Till allihopa
Jag nästan skäms ibland, för att jag har misofoni och inte vågar prata öppet om det. Att jag haft den här bloggen sedan 2018 och fortfarande vet nästan bara en handfull människor om att den finns. Till diagnosen misofoni följer också skammen och skulden över det beteendet som man uppvisat och kanske känner man också skuld över sådant man försakat. Jag vet också att jag behöver berätta, att alla i min omgivning behöver veta för att lättare kunna stötta mig och inte omedvetet trigga mig. Jag vet att det enda jag behöver göra är att dela länken till min blogg, låta den prata åt mig. Det får mig samtidigt att undra över om ni kommer se på mig annorlunda, vilket inte är målet med min blogg. Målet är att få lära er om hur ett liv med misofoni kan se ut, vad som triggar och hur man kan hjälpa sig själv att må bättre, att klara av dagarna utan att ge upp hoppet på ett "normalt" liv.
så jag vill bara säga, till -
Mamma och pappa: Ni behöver inte känna någon skuld, jag har känt tillräckligt med skuld för att det ska räcka för oss allihopa. Neurologisk störning, det sitter i huvudet och det bokstavligen talat. Jag älskar er och har aldrig någonsin önskat mig andra föräldrar, det ska ni veta.
Mina syskon: Tack för att vi har en sån fin kontakt idag trots allt, trots att andra halvan av vår uppväxt tillsammans var väldigt krokig på grund av mina sömnlösa nätter, tårar och utbrott.
Mina vänner: Till er som stannat kvar, tack, jag vet att jag varit en plåga ibland. Jag vet också att jag tappat vänner på grund av min misofoni. Men till er som är kvar. Ni är guld!
Johan: Det är ett under att du är kvar, att du levt med mig och mina olika sidor i 10 (!!!) år. Jag älskar dig massor för att du är så förstående och låter mig vara den jag är.. eller blev.
Mina kollegor (nya och gamla): Ni vet inte alltid varför jag är så kort, varför jag låter irriterad fast jag inte är det, eller varför jag drar mig undan sammanhang som innebär dialog. Tack, för att jag får vara på mitt sätt!
/ c.s