Vad händer om jag släpper taget?
Om all min ilska, all min ångest, oro, alla negativa tankar, allt mitt "tänk om" - för jag är så mycket mer än en sorglig liten människa som tycker synd om sig själv ibland. Jag är jag. Det är en ganska härlig känsla att bara få vara sig själv. Jag har hatat den jag är idag och den jag blev för 18 år sedan, så länge att det nu har blivit så tröttsamt att hata, ogilla och bara tycka synd om. Jag orkar inte det, tänk om allt som behövs för att vända på steken är kärlek. Till mig själv, då jag annars är snabb på att få andra runtomkring mig att må bra. Men kärleken till mig själv glöms ofta bort- den som är viktigare än kärleken till någon annan på denna jord. Jag har insett det nu. Jag behöver älska den jag blivit, min unika personlighet och ibland även ljudkänsligheten. Kanske behöver jag tänka på vad som hade hänt om jag inte drabbats av den. Hade jag idag varit lika bra på att analysera situationer.. olika flyktvägar, läsa av människor? Hade jag blivit lika flexibel, lika tålig mot förändringar som jag är idag? Mest troligt inte. Ett liv med ljudkänslighet gör att jag snabbt behöver tänka om, göra på annat sätt än vad jag kanske planerat för innan och att snabbt hitta nya lösningar är jag därför expert på.
Jag vill älska mig själv, jag vill kunna titta mig i spegeln och genuint (som mina underbara barn på förskolan alltid säger till mig) säga till mig själv "jag älskar dig". Där är jag inte än, jag är långt ifrån - men det känns som att resan dit har börjat. Jag har sått ett frö som behöver få tid att växa.
Kan vi snälla besegra psykisk ohälsa med mer kärlek åt folket!
/c.s