Delar av min barndom, mitt liv och känslor jag känt, läs på egen risk!
För några år sedan, 8 för att vara exakt. Hade jag en väldigt jobbig period i mitt liv. Jag flyttade, för första gången, 20 år gammal till en taklägenhet i polishuset. Min bästa kompis bodde en trappa ner så jag var inte orolig över att vara ensam. Min misofoni hade exploderat och påverkat mig så mycket att jag fick panikattacker, kunde inte sova som vanligt och den kära stereon med feng shui musik fick åka fram igen. Min bästa vän vet vad jag pratar om, när vi var små och hon skulle sova över behövde jag ha på musiken och öronproppar. Jag kunde på den tiden inte höra mig själv andas (vilket jag gjorde hela tiden, så ni kan ju försöka föreställa er hur jag mådde då, 12 år gammal). Tycker så synd om henne i efterhand, som bara stod ut - med musiken, när jag i efterhand vet att hon inte sov en enda blund den natten och var så kissnödig men vågade inte heller gå upp för att kissa. Stackare. Jag känner också en sorg för den tolvåriga Carro, då jag kan räkna på en hand hur många gånger jag övernattade eller hade vänner som sov över under min barndom. Jag ville, men det gick inte och blev periodvis bara värre och värre. Det är då vi kommer till en kväll för 8 år sedan.. ett utdrag ur min sömndagbok som jag var tvungen skriva, för att få någon rätsida på vad som då triggade mig
- Lördag 28 september 2013 -
Inatt sov jag inte alls bra, eller hade svårt att somna så fick någon slags känsloutbrott. Det gick bra att vara i lägenheten men när jag gick och la mig stökade någon i lägenheten under mig. Jag spände mig och jagade upp mig över ljudet och tillsist klev jag upp. När jag klev upp fick jag en gråtattack och kunde nästan inte andas. Besviken på mig själv och att det lät just då. Det kändes som att jag var tillbaka på ruta ett igen. Gick tillbaka till sängen och försökte somna om, men det gick inte och då kom känslorna som en storm, jag kände mig värdelös och onormal. Då klev jag in i duschen för att göra något annat, fortfarande så grät jag massor och duschade en bra stund (minns att jag satt på golvet). När jag la mig igen nyduschad och varm så stoppade jag hörlurar i öronen för att inte jaga upp mig ännu mer. Men blev stressad av att somna då radiopratarna sa vad klockan var...
Ett annat utrdag ur min sömndagbok gör mig så ledsen när jag på gymnasiet började fundera över vilken inre ryggsäck jag bär med mig, för att kunna hjälpa andra - det var så smärtsamt att läsa. AJ, stackars barn, flicka, lilla liv som behövt ha det såhär alldeles själv.
"Det känns så jävla tungt att bära på det här, alledels själv. Jag kan inte prata om det med någon för ingen förstår hur det är att gråta sig till sömns varje natt eller att vilja dö som 11 åring. Jag önskade att livet skulle ta slut varje natt då jag inte kunde somna. Ingen skulle heller förstå hur det är att inte klara av att höra folk andas, snora, tugga något för högt, hosta. Minsta ljud. Ingen skulle heller förstå varför man som barn räknar timmarna som man hinner sova innan det blir morgon eller att ständigt kolla på klockan och störa sig på hur den tickar. Det finns ingen som skulle förstå att man inte kan sova för att man hör sig själv andas eller att det inte går att sova om det droppar snö på bron. Det finns så mycket som ingen skulle förstå, inte ens om dem försökte"
AJ, det gör ont att jag känt såhär. Att jag fortfarande kan känna känslan av att ingen förstår. Jag har å andra sidan inte gett så många människor chansen att försöka förstå mig. Kanske snart?
Idag mår jag inte alls som den lilla 11åriga flickan, eller hon 20åringen som fick panikattacker på nätterna. Idag är jag en 28åring som känner en enorm livslust och glädje till livet!!!