jag kan bygga murar framför mig.
En mur. En barriär. Högt, högre. Det är svårt att riva det jag så länge byggt upp, för att skydda det sårbara jaget. Vad händer om muren försvinner. När alla vet vem "den riktiga" jag är. Den som alltid stör sig på ljud, den som sätter sig längst ifrån andra på konferens, möten, föreläsningar, på bussen. Den som också stör sig på bilar och buller utanför sin splitternya villa. Japp, jag är den personen. Förstå mig rätt, jag älskar att jag lämnat lägenhetslivet för alltid. Vill aldrig mer sätta min fot i en lägenhet, bara tanken gör mig alldeles darrig och ångestfylld. Men i huset, där jag får fortsätta bygga upp murar runt omkring. Där jag till en början kände mig lättad och nästan "normal" - för ett ögonblick kände jag mig som alla andra, och älskade tystnaden i huset. Lugnet. Ett år har gått och nu hör jag ofta bilarna som kör på vägen som går förbi vårt hus. En väg som jag börjar ogilla och nästan "hata" för det är så jag känner för alla ljud som stör mig, som gör att jag får ångest, att det börjar krypa i kroppen och förstör allt jag byggt upp och kämpar för. Där jag hade behövt bo för att få vila från allt, mina tankar, min misofoni, livet och bara ANDAS skulle vara långt bort från civilisationen. Det hade såklart aldrig fungerat då jag är mörkrädd och paranoid, har en sambo som jobbar natt och en hund som skäller åt allt han hör (tror han skäller åt spöken...).
Min psykolog har alltid sagt att jag behöver "utsätta mig för ljuden" för att kunna bli starkare, kunna hantera ångesten, ilskan och gråten. Det låter som en relativt bra sak att säga till någon som behöver sluta fly från situationer, vilket är vardagsmat för mig. Något jag ängat mig åt hela mitt liv - jag letar ständigt flyktvägar överallt. Men att säga till någon som har misofoni att "utsätta sig för ljuden" det känns inte rätt, magkänslan säger bara att det är helt jäkla fel. Jag vet att jag behöver stanna kvar längre när ljuden surrar, när jag hör något som ger en obehagskänsla. Pirr, surr, överhettad hjärna, ångestpåslag, hjärta som dunkar snabbare, kropp som spänner sig.. nära till ilska, övergår sen till tårar om jag inte bromsar upp mig med något annat däremellan. Det går liksom inte att utsätta sig för ljuden, däremot har jag lärt mig att stanna tillräckligt länge, innan bägaren rinner över. Det finns dock tillfällen när jag inte känner att jag kan eller får fly, när jag inte vågar visa sidor av mig själv som jag kan skämmas över. Mina murar är så höga att jag inte vet hur jag ska kunna få vara mig själv, fullt ut när nästan ingen vet vem jag är på insidan. Men vill jag att alla ska veta?
Ett citat från Kathleen Norris får mig ändå att känna hoppfullhet, klarar jag mig så klarar du dig och hela 20% av befolkningen som också lider av misofoni. "Livet är enklare än du tror; det gäller bara att acceptera det omöjliga, klara sig utan det oumbärliga och uthärda det outhärdliga"